En stor del av den forskning som inom exempelvis psykologi handlar om att försöka isolera en eller flera konstrukter. Användningen av konstrukter är central i psykologisk forskning och teoribyggnad, eftersom de hjälper till att skapa en strukturerad förståelse av komplexa psykologiska fenomen.
Nästan alltid handlar det som att se små skillnader och det är alltid i glidande skalor. Det vill säga att det inte handlar om att en individ är den ena ELLER det andra. Här finns en hög risk när forskningen populariseras framställs eller framstår det som att individen är endera det ena eller det handlar. Den förenkling som sker vid populariseringen ger en felaktig och falsk bild av både forskningen och verkligheten.
En känd debatt är den om populariseringen av forskning runt DISC/DISA)-modellen som forskningsgemenskapen sedan länge lämnat med som envist hänger kvar i populariserade sammanhang. En idé om att mänskligheten kan delas upp i fyra personlighetstyper som tilldelats olika färger.
Jag är inte psykolog och jag är heller inte forskare inom psykologi, kognitionsvetenskap eller neurovetenskap. Min bakgrund och profil går att läsa om exempelvis på min profil på LinkedIn. I förhållande till området för nyfikenhet använder jag flera metoder. Skriver kort om dem här.
Hur vet jag det jag vet? En kort beskrivning av hur jag jobbar för att lära mig om nyfikenhetens roll i organisation.
När jag populariserar ämnet nyfikenhet är det min uppgift att vara noggrann och inte förenkla på ett sådant sätt att det förmedlar fel eller en falsk bild av forskning, forskningsläget. Ambitionen att lyckas med det är hög. De brister som finns är mina egna. Jag har själv ingen tro på att människan är särskilt enkel att förstå eller att beskriva.